Rätten att leva är också rätten att dö
YLE visade nyligen den gripande serien ”Med rätt att dö”. Den handlar om svårt sjuka människor, bland dem Inga i Österbotten. Hon vet att döden närmar sig och önskar att hon kunde få eutanasi när det känns att livet inte längre är värt att leva. Det fick hon inte. Eutanasi, frivillig dödshjälp, är inte laglig i Finland.
I sista avsnittet dör Inga. Men det hon, med sin odiskutabla expertis, sade lever vidare. Frågan kvarstår: varför är inte eutanasi tillåten i Finland? På vilka villkor borde den vara det?
En expertarbetsgrupp under social- och hälsovårdsministeriet utredde nyss behovet av lagstiftning för god vård i livets slutskede, palliativ vård, självbestämmanderätt och eutanasi. Om legaliseringen av eutanasi var arbetsgruppen oenig. I den 130 sidor tjocka rapporten förs dock viktiga resonemang kring frågan.
Jag har länge stött rätten till eutanasi. Orsaken är upplevelser i ung ålder, men också för mig heliga principer: att rätten att dö är ett centralt element i självbestämmanderätten, i individens frihet, som det civiliserade samhället genom strikt lagstiftning borde bejaka – för den som vill. Såklart är eutanasi en av de svåraste frågor lagstiftaren kan få på sitt bord. Den handlar om liv och död. Starka emotioner har dock gjort frågan omöjlig att debattera utan avsiktliga, ofta groteska missförstånd av varandras motiv. Så var det också 2017 då riksdagen dryftade (och med 128-60 sade nej till) medborgarinitiativet om eutanasi.
Jag är den förste att högakta allas rätt till sin åsikt. Så anser man att Herren gav livet och är den ende som kan släcka det, så vem är jag att opponera? Men jag vägrar acceptera att vi anhängare ibland görs till monster, som ser eutanasi som ättestupan för gamla eller handikappade för att spara samhällets pengar. Att vi saknar etik och moral då vi anser att en dödssjuk, som själv uttryckligen vill dö, inte mot sin vilja kan tvingas leva och lida – tills man dör.
Jag anser att självbestämmanderätten gäller inför döden precis som vi värdesätter den i livet. Ifall jag vore dödssjuk och med svåra smärtor och ångest inför det oundvikliga slutet inte vill ha palliativ vård måste jag få dö, om jag vill. Vem kan ha bättre rätt att förvägra mig detta? Att säga att jag måste lida? Utan möjlighet till eutanasi kan jag förvisso ta mitt öde i egna händer, om jag orkar. Men är det mera humant om jag lägger mig på rälsen, styr bilen mot långtradaren eller hoppar från balkongen? Det betyder ju att utomstående mot sin vilja blir vittnen, delaktiga eller traumatiserade av mitt val.
Låter detta brutalt? Kanske, men det är verkliga livet. Och vill man föra denna diskussion ärligt måste man få kalla en spade för en spade. Tala klarspråk.
Jag stöder bättre palliativ vård och all tänkbar smärtlindring. Men – och här är poängen: det utesluter inte legaliserad eutanasi. Det handlar inte om antingen eller. Utan både och. Valfrihet. Det är också klart att läkare och övrig vårdpersonal har rätt att vägra delta i eutanasi om de inte vill. Inte heller här finns problem. Problemet är att det idag är förbjudet att av egen fri vilja, i egen säng, under reglerade former, med insyn och assistans av likasinnade frivilliga läkare, få dö när allt hopp är ute och man inte ser smärtlindring eller nedsövning som sitt alternativ.
Nej, vi skall inte kopiera någon modell från Holland, Belgien, Luxemburg, Spanien, Kanada eller något annat av det växande antalet länder som tillåtit eutanasi. Vi skall ha en finländsk modell. En lag baserad på finländsk rättskultur, etik, moral och principer för kontroll, insyn och övervakning.
Vi förtjänar en medmänsklig lag om allas rätt till en värdig död efter eget val när livet inte längre känns som ett sådant.
Stefan Wallin